Intervju med Wu Ming

Wu Ming är mandarin för namnlös. I Kina används detta namn flitigt av dissidenter som undvika statens repression. I Italien är det namnet på en kommunikationsgerilla, en flytande konstellation av författare och aktivister som sysslar med semiotisk krigföring. Precis som för FNL är det övergripande målet att sabotera varuformens expansion, men efter Vietnam har krigets terräng förändrats radikalt. Idag är det idéer, känslor, källkod och DNA som håller på att förvandlas till varor, ofta med katastrofala följder. därför står språket i centrum i Wu Mings kamp.

De menar att information inte kan ägas, eftersom den är i ständig rörelse. Information flödar oavbrutet genom samhället och förändras hela tiden på vägen. Oavsett om den kommer i form är en bok, en film, en låt, ett dataspel eller något annat uttryck, är en berättelse alltid produkten av ett namnlöst myller, författarens jobb är bara att skriva ner den. Ingår du i samhället, har du varit med och skapat dess berättelser. Det är detta sociala samarbete Wu Ming slåss för i sitt gerillakrig mot giriga skivbolagsbossar, så kallade "superstjärnor", Microsoft och alla andra som försöker krossa eller slå mynt av vårt skapande.

Intervjun är hämtad ur den italienska biblioteksföreningens nyhetsbrev, 2002.
(og sidenhen fra http://www.piratbyran.org/)


Vad tycker ni om den nya copyrightlagen som förhindrar folk, t.o.m. på bibliotek, att kopiera mer än 15% av en bok på marknaden? Tycker ni att det är ett effektivt sätt att skydda författare, hjälpa förlagsindustrin och utveckla läsrörelsen?

Nej. Läsandet kan bara utvecklas genom att liberalisera cirkulationen av texter, inte genom att begränsa den. Har du inte 20 euro till en bok, har du dem helt enkelt inte. Vad ska du göra då, gräva ned ett mynt i mirakelfältet? Förbud drabbar en klass människor, vilka förlags- och skivindustrin redan har förlorat på grund av kortsiktighet, ständiga prisökningar och en allmän kvalitetsförsämring. Ta kurslitteratur – det mesta ingår i kursplanen, trots att det är mediokert eller hemskt dåligt, bara för att författarna är medlemmar av någon akademisk cirkel… I allmänhet är copyrightlagstiftning produkten av en oligarkisk repressiv mentalitet. Politikerna gyttrar ihop sig kring försvaret av storfinansens privilegierade lobbygrupper, som förskingrar grejer som tillhör alla.

Finns det en annan lösning?

Vad gäller universitet går problemet ”uppströms”: böckerna suger och ändå kostar de en arm och ett ben. Vi tror på frihet att reproducera. Fri reproduktion påverkar inte försäljningen i boklådorna. Kretsarna är annorlunda, formaten är annorlunda och till och med läsarnas inställningar är annorlunda. Vi ser det varje dag, eftersom våra böcker har följande text: ”Partiell eller fullständig reproduktion av denna bok, liksom elektronisk spridning, tillåts läsarna för icke-kommersiell användning.”

Den sista detaljen har en politisk innebörd: vanlig borgerlig (liberal) juridik bygger på ett subjekt, som en närmare undersökning avslöjar som abstrakt och alienerad från de faktiska sociala relationerna. Det är den ägande individen, som beskrivs som oföränderlig, oavsett sammanhanget. Vi tror tvärtom att det finns en markerad skillnad mellan subjekten, sålunda finns en skillnad mellan deras respektive rättigheter. En ensam utfattig läsare måste få åtnjuta en sorts frihet, som ett storföretag inte kan få.

Varenda en av våra böcker tog tre år att tänka ut, skriva och redigera. Lägg till hundratals presentationer och konferenser över hela Italien. Underhållningsindustrins blodsugare får inte tillåtas att plundra våra verk gratis, att slå mynt av våra berättelser och förstärka sina kulturella fästen.
De senaste åren har vi insett hur viktigt det var att lägga till den där formuleringen om ”icke-kommersiell användning”, trots att vissa anticopyrightpuritaner kritiserade oss. Dessa människor är omedvetna om riskerna man tar i det här jobbet och till syvende och sist är de omedvetna om att den här världen är uppdelad i klasser.

Hursomhelst fortsätter vi att söka en bättre formulering och bättre lösningar som kan användas av andra. Under tiden kan ni tillåta era biblioteksanvändare att kopiera våra romaner och visa upp vår copyleftnotis för SIAE-inspektörer eller för Guardia di Finanza.

Det är det som är poängen, Wu Ming trotsar föreställningen om författaren som en individ och själva tanken om intellektuell egendom.

Vilken uppfattning om litteratur bygger era verk på?

Vi har gjort det outtalade uttalat, inget mer. Faktum är att ingen författare skapar eller skriver ensam. Vi snackar inte bara om förläggare och spökskrivare, vi menar att idéer finns i luften och tillhör ingen enskild individ. En författare är bara en ”krånglighetsreducerare”, hon/han spelar en temporär roll. Författaren gör en prekär syntes av de infomations- och fantasiflöden som produceras av hela samhället och oavbrutet flyter omkring genom hela samhället, som elektromagnetiska vågor.

Egentligen är det absurt att hävda privat egendom av kulturen: om allt produceras av myllret är det inte mer än rätt att alla verk finns tillgängliga för alla. Det finns inga ”genier” och sålunda inga ”rättmätiga ägare”, det finns utbyte och återanvändning av idéer, d.v.s. förbättring av idéer. Lautréamont sa att ”plagiering” (och dess förutsättning, d.v.s. ”piratverksamhet”, fri reproduktion) är nödvändigt för att göra framsteg.

I den senare historien antogs en sådan ståndpunkt – vilken ansågs som självklar och naturlig för några århundraden sedan – endast av radikala och antagonistiska strömningar. Idag kommer den tillbaka som ett hegemoniskt synsätt, tack vare den digitala revolutionen och framgången för gratis mjukvara, GNU-licenser, Linux, etc.

På den andra sidan har vi allt som vänstern (alla av vänsterns strömningar) har kämpat mot sedan upplysningen: arbetsfri inkomst för överklassen och rika parasiters exploatering av arbete.
Dessa klasser och intressen är obsoleta till och med ur ett kapitalistiskt perspektiv. Nuförtiden produceras rikedom på ett sådant sätt att copyright blivit förlegat, ett ideologiskt vrak, vars blotta existens hämmar kreativitet och förhindrar tillväxten av ”kognitivt kapital”. Dagens tillväxt kräver nätverk av socialt samarbete och brainstorming åt alla möjliga håll. För att vara produktiva, måste idéer vara fria att cirkulera. Om ni önskar höra det i klassisk marxistisk terminologi kan vi säga att produktivkrafternas utveckling tvingar fram en kris i produktionsförhållandena. Tänk bara på P2P-plattformar som tillåter dig att dela med dig av och utbyta MP3-filer. Tänk på reproduktionsteknologier som CD-brännare. Att dessa saker finns på marknaden bevisar att Bernkonventionen om intellektuell egendom överskrids av produktivkrafternas utveckling.

I klarspråk: om du säljer mig teknologier som datorer, samplers, scanners, CD-brännare och kopieringsmaskiner, borde du inte kunna ringa snuten för att jag använder dem ”på fel sätt”!

Det finns en utbredd (inte än helt självmedveten) anticopyrightrörelse, vilken den intellektuella egendomsmaffian våldsamt motsätter sig genom att skärpa de existerande lagarna. Dessutom gör detta kotteri motanfall på en större skala genom att förlänga den intellektuella egendomens logik till levande varelser och mänskliga gener, vilket innebär att kampen mot copyright är en av de viktigaste frontlinjerna i dagens socioekologiska krig. Hursomhelst håller ”vi” på att vinna kriget mot kulturindustrin, tänk bara på musik: nuförtiden åberopar sig de stora skivbolagen på fattigdom, angriper ”pirater” och ser sina vinster sjunka dramatiskt. Perfekt!

Bubblor spricker och parasiter avslöjas. Ta till exempel pajasar som har blivit miljonärer bara för deras enda hit har spelats i pianobarer i 30 år. Eller välkända föreningar som monopoliserar upprätthållandet av copyrightlagar och delar pengarna de tjänat på utpressning med de stora familjerna som kontrollerar industrin, etc. etc.

Sättet vi tillägnar oss musik (och andra kulturella artefakter) håller på att förändras, ”masskultur” håller på att bytas ut mot en ny sorts ”folklore”, som härstammar från liveuppträdanden, solidariska nätverk, att dela med sig, DIY-kultur (egen produktion, egen distribution, djungeltrumman). När allt kommer omkring blir det mindre och mindre viktigt att veta vem som skrev vad. Artister kommer att upphöra vara Författare (med stort F) eller ”personligheter”, de kommer att bli historieberättare igen, de blir trubadurer, barder och ”griots”.